Om att vara barn i Haga på 1960-talet

Jag är uppväxt i ett hus mitt i Haga på en liten gata som heter Allégatan.

När 1960-talet kom var jag tre år och lämnade alltså decenniet som tretton-

åring.

Familjestrukturen i området var sådan att det fanns barn i snart sagt varje hus

och lägenhet. På så sätt var området ett eldorado att växa upp i. Det fanns kamrater för alla olika typer av lekar som man för stunden hade lust till.

Om jag med ett ord skall sammanfatta sättet att leka från 3-10 års ålder så blir

det ordet ’jordnära’. För att överdriva lite så kändes det som om jag hade kontroll på varje liten stens placering inom en radie av 200 meter från vårt hus.

Favoritlekarna var två. Alla grabbar hade en hygglig uppsättning ’Dinky toys’ så att leka med bilar var den absolut vanligaste leken. Alla gårdsplaner och alla vägar i Haga-området var då sand- och grusbelagda så var man än kom så var underlaget perfekt för att med små spadar bygga vägar i komplicerade system. Tänk om man idag som vuxen haft alla dessa fina leksaksbilar kvar…

Navet i lekarna var den stora lekparken i hörnet Vinkelgatan – Lotsgatan – Lärargatan. Här fanns utrymme för all sorts lek och stora gräsytor där vi

utövade favoritsyssla nummer två, fotboll! Under vissa perioder måste vi ha varit mycket ’lätt-skötta’ barn, för vi gick ut med fotbollen efter skolan, hem för middag, ut igen och hem när det blev mörkt. Vi tröttnade aldrig på att spela

’två-mål’ med tilläggsregeln ’tre hörnor straff’ eller varför inte ’utskjutning’

där hela gänget stod i ett stort mål, en sköt med bollen och gick den in uppstod

palaver eftersom den som då stod närmast där bollen passerat ’åkte ut’.

Den som planerade lekparken gjorde en liten miss. På en av gräsytorna hade

man placerat inhägnade torkställningar som tillhörde en av hyreshuslängorna.

Behöver jag säga att det uppstod en och annan konflikt mellan fotbollspojkarna

och ’tanterna’ som fick bollar snedsparkade på sina nytvättade lakan?

Andra lekar som syntes i lekparken var till exempel ’Land och rike’ där man med en pinne och långa armar försökte utvidga sitt ’rike’ och erövra land av

sin motspelare. Riket var de ytor man nådde att rita i gruset.

Klassiker som ’kurra’ och ’burken’ var naturligtvis också vanliga.

Ett kvarter nedanför lekparken fanns ’Lill-skogen’. Den var ca 40 ggr 40 meter och låg i hörnet av Skönsbergsvägen och Elevgränd. Där byggdes många kojor.

Dessutom var den perfekt om man behövde dra sig undan ett tag från föräldrars

och vuxnas vakande ögon. Hade någon pojke till exempel lyckats fått tag i en ’pinup’-bild så gick ryktet snabbt och den förevisades inuti den insynsskyddade lilla skogen. En och annan cigarett har också blivit tjuvrökt där.

När det någon enstaka gång regnade (så minns man det…) fanns en hel del inomhusaktiviteter att välja på. Alla, och då menar jag alla, pojkar samlade frimärken. Det kunde bytas och sorteras i timtal och för några, bland annat mig

själv, blev den hobbyn så stark att den fortfarande bedrivs med full styrka.

Stearinbilder var en annan vanlig regnlek. Den gick till så enkelt som att man

droppade smält stearin på en bild t ex i en Kalle Anka-tidning och när stearinet

stelnat hade man en färgkopia av bilden. Så här långt efteråt kan man kanske avslöja att det mer än en gång tog eld i de tidningar man skulle avbilda.

Pratar man inomhuslekar går det inte att utelämna Lego. Legoklossen var en stor ’hit’ på 1960-talet. Jag föll direkt för den och jag kunde sysselsätta mig själv länge, länge med att bygga, riva och bygga nytt igen. Klossarna var vita

och röda, dessutom fanns färdiga fönster, garagebyggsatser och den fantastiska

lys-klossen. Kopplat till ett batteri kunde man montera in lyse i sina hus, vilken

mysfaktor! En dag var det som om blixten slagit ned och sensationen var ett faktum! Det fanns nu även gula, blå och svarta legoklossar! Många minns mordet på Kennedy som den största nyheten på 60-talet. För mig var det dessa

färgade legoklossar….

Mestadels var vi väldigt snälla som barn. Bus-faktorn var låg. Respekten för vuxna var hög och oftast lades planerade bus i malpåse när alla risker övervägts. Några busstreck hann vi nog i alla fall med, t ex att göra ’bellor’

av vide och cykla förbi öppna fönster och skjuta in nypon. Någon sprängd

brevlåda finns också på samvetet samt ett och annat pallat äpple förstås.

Några speciella händelser och personer

Mats hade en hobby han var ensam om. Han samlade på begagnade tuggummin. I sitt lilla skrivbord hade han en låda där tuggummina sattes

upp i rader. När han blev godissugen kunde han dra ut lådan, fundera länge,

välja en rosa ’klump’ och börja tugga på den. Givetvis var klumparna hårda som spelkulor men det bekymrade inte honom.

Nämnde Mats bodde i ett hyreshus på Läraregatan. Vägg i vägg bodde hans

lika gamla (6-7-årige) vän Johan. En dag fick pojkarna den ljusa idén att man borde ha en liten glugg in till varandras rum. Vad praktiskt, att ingen tänkt på det förut! Sagt och gjort började man karva i betongen från varsitt håll. Mats hann nästan en decimeter in i väggen innan någon av hans föräldrar fick stopp på honom. Hur man sedan lagade hålet vete sjutton, det kanske finns kvar fortfarande under tapeten.

Vissa händelser glömmer man aldrig. Grannen hade lagt upp en stor sandhög på sin tomt. Med våra små cyklar tog vi full fart för att se vem som kunde komma högst upp sandhögen. Roger vann. Han kom t o m över på andra sidan.

Där var det en garage-nedfart så Roger störtade två meter rakt ned i backen. När han kom upp igen blödde han kraftigt från huvudet. Med en

sex-sjuårings logik gjorde jag det enda rätta, jag hämtade en hink så jag kunde

samla ihop det blod som droppade från Rogers huvud. Tillsammans gick vi

sakta hem till Roger och ringde på. Hans mamma öppnade och fick ta hand om honom. Hon fick också hinken av mig. Att hon inte svimmade på fläcken var förunderligt. Roger hade fått hjärnskakning och blev kvar en vecka på sjukhus. Själv fick jag ett minne som aldrig bleknar bort.

*****

Sammanfattningsvis var 60-talet ett perfekt decennium att växa upp under. Samhället var ’uppåt’ och standarden förbättrades för de flesta familjer. Att

dessutom få växa upp i barnrika Haga betraktar jag som en förmån, och var jag än flyttar kommer jag alltid att vara en Hagapojke. När jag numera passerar lekparken vid Lotsgatan ser jag mig själv i ungarna som leker där. För dom är jag naturligtvis bara en ’gubbe’ vilken som helst. Dom skulle bara veta hur mycket jag hör hemma där, med en fotboll under armen, leriga byxor och en rutig keps på huvudet.