HURUSOM MAN FRÄSCHAR UPP EN HOCKEYHJÄLM

För små pojkar är olika attribut viktiga. Så var det förr och så är det nu. Det kunde

handla om vilket märke man hade på cykeln, hur många dobbar det var i fotbollsskorna

och om man var tvungen att bära keps, bara för att välja några exempel.

Skulle man idrotta var naturligtvis utrustningen viktig. När det var dags för hockey på

Tomteskolans uppspolade plan riggade man om hemma och gick på knaggliga skydd

de 3-400 meterna till planen. Allt för att man fick skridskorna knutna bättre hemma.

Hockeyhjälmen var en viktig del av ens identitet. Själv hade jag begåvats med en vit ABC-hjälm. En ganska rund och bullig historia.

Oss killar emellan var det A och O vilka av dåtidens stjärnor som använde samma prylar som en själv. ABC var rätt sparsamt

förekommande. ´Blixten´Henriksson i Frölunda, nja inte så mycket att komma med, Arne Carlsson i Södertälje, duktig men långsam, ingen man till fullo ville bli jämförd med.

Som tur var körde dock legenden Uffe Sterner med ABC, det kunde vara räddningen när små pojkar började diskutera ´vem man skulle vara´.

Erik, duktig på skridskorna och allmänt framåt hade förstås en Spaps-hjälm. Inga problem för honom eftersom det var idolernas idol Sven Tumba

som både använde och lanserade det märket. De flesta hade Jofas Dubbel-Nisse-hjälm, den tyckte jag alltid såg ut som en rektangulär burk.

Tobbe hade en annorlunda hjälm som någon sade var rysk fast förmodligen var det en CCM, en nordamerikansk hjälm.

Någon gång 1967-68 började det dyka upp färgade hjälmar, röda, gula och blå och detta innebar naturligtvis problem.

Att gå till mor och far och be om en ny hjälm bara för att den gamla var färglös var givetvis inte ens att tänka på.

Då gick jag till morfar. Inte för att få en ny hjälm, men man kunde ju få den gamla ommålad! Morfar som av naturen var skeptiker sade:

´vad skall det tjäna till?´ men eftersom morfar också var mycket snäll så tog han på sig att måla min hjälm. Morfar bröt alltid till sina

färgnyanser själv och enda problemet med det var att morfar hade ett defekt färgsinne så det var väl inte alltid det blev riktigt bra.

Defekt färgsinne är en ärftlig brist, märkligt nog hoppar detta arv över varannan generation. Den snabbtänkte läsaren förstår då

att även jag sitter inne med samma defekta färgseende så jag tyckte alltid att det som morfar blandade till såg bra ut!

Färgen som så småningom prydde hjälmen var någon sorts dalablått, garanterat unik inom kvarteret, ja kanske riks-unik...

Enda kvarvarande problemet var nu att färgen, som var vanlig villafärg, inte fäste särskilt bra på plasten så jag färgade av mig ordentligt i hockeyns närkamper.

Fast ingen ville förstås tackla mig och riskera att få dalablå fläckar på sin hockeytröja. Så var det med det.

Hockeyn lade jag ned under många år, men på gymnasiet blev det gärna bandy på Baldershov på söndagarna

och då behövdes ju också hjälm. Så jag åkte ned till sporthandlaren ‘Hyllis’ på hörnet Köpmangatan/Esplanaden och köpte en ny, en VIT!